Att kämpa för det man vill ha, det är kärlek.
Jag kämpar nu.

It takes a fool to remain sane = så jävla sant!
Ibland leker livet så mycket med en och de senaste dagarna har jag vart "offret".
Dock lär man sig mycket om både sig själv, kärlek och andra människor.

Snart kommer jag inte att ha "panik i benen" längre och snart kommer allt att kännas som det ska.
Inställning är A och O och i just det här fallet måste jag bara lita på att allt kommer att bli bra.

Inre styrka fixar allt!!

Jag bestämde mig för att "dokumentera" mitt nya liv i Stockholm,
men just idag känner jag inte att jag har något att säga.
Idag är det en deppig dag av egentligen ingen anledning alls (för man får faktiskt vara nere utan att man är störd X, det är du med ibland!).

Jag kör igen i morgon helt enkelt då jag skall till jobbet och måste vara glad,
en fördel när man jobbar med människor faktiskt..

Igår gjorde jag en hemsk upptäckt; JAG BETER MIG SOM EN STOCKHOLMARE?!
Va, tänker ni nog nu men jag skall förklara!
Efter jobbet så tog jag buss 179 till Vällingby för att sedan ta tunnelbanan hem därifrån (irrelevant men jaja). När bussen är framme trängs vi alla för att komma av så fort som möjligt och kvinnan som går av före mig tappat en påse precis utanför bussen. I påsen ligger det massor av äpplen som kvinnan (såklart) börjar plocka upp och jag min jävel tränger mig bara förbi "för att jag har så bråttom öh?" utan att hjälpa henne.
Fan alltså, så fort jag hade passerat så ångrade jag mig och så kommer "Stockholmaresymptom" nr 2. Jag vänder inte och går tillbaka utan ser bara över axeln hur hon stressar för att få ner alla äpplen i påsen. Gud vad jag skäms, så här har jag inte lärt mig att man gör! FY CAROLINE!
Aldrig mer säger jag bara.

Som barn och tonåring är det alltid relativt enkelt att skapa sig sitt egna nätvärk av människor man gillar och litar på.
Man går i skolan och träffar vänner som dem i sin tur har vänner.
Problemet är bara att när man väl "växer upp" och slutar skolan så blir den så enkla proceduren väldigt mycket svårare. Det finns inte längre någon skola att träffa folk i och har du inte redan en näve vänner så är det svårt att därefter träffa deras.
Menar inte att låta deppig, bara något jag funderat på nu när jag är ny och "utan kompisar" (haha vad hemskt det låter, har ju såklart mina vänner i Småland och hemma).

En tanke bara.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i drygt 7 månader.
I fyra av dem pendlade vi fram och tillbaka genom Sverige varannan helg (ja det är sjukt jag vet),
och de senaste 3 har vi bott tillsammans.
Trots det så har jag varit "nykär" igen de senaste dagarna och gud vad jag älskar det!

På morgonen när jag skall jobba och älsklingen sover så kan jag inte låta bli att lägga mig bredvid och klappa lite på honom innan jag går och så fort jag får en sekund över eller rast så är det hans sms jag hoppas på.
Ja, jag känner mig helt enkelt störtförälskad,
fjärilar har bosatt sig i min mage.



















Detta mina vänner är kärlek i sin sanna form. <3

Igår stod jag utanför pendeltågsstationen i Spånga och väntade på en vän.
Jag stod på en bro som gick över spåren och trots att det var kväll så såg jag ganska långt därifrån.
Lamporna sken och månen likaså.
Det vanligtvis så irriterande ljudet av ett inkommande tåg lät just då ganska lugnt och behagligt.

Igår stod jag utanför pendeltågsstationen i Spånga och väntade på en vän och för första gången
kände jag kärlek till Stockholm.
För första gången kände jag att jag var hemma.

Tack Stockholm, för att du låter mig ha en kärleksrelation med dig.
Jag hoppas att den blir en långvarig sådan.

Nu har jag varit inne på blocket 2 ggr om dagen i ca 1 månad och ingenting har hänt ännu.

Jag vill ha ett hem där jag kan göra vad jag vill (missförstå mig rätt, jag har det super i ängby men jag vill hitta något eget) och inte behöva tänka på någon annan hela tiden.

Jag vill kunna julpynta värre än någon annan utan att någon bryr sig och jag vill kunna slänga saker på golvet om jag känner för det.

Som jag sa så har jag inte fått ett skit för det och nu börjar jag bli stressad.

Kan inte bara någon vänlig själ se mig som en potentiell hyresgäst och låta mig flytta in i ett EGET hem där det är jag som är bossen?