Imorgon är jag ledig från skolan.

För att inte dega ihop helt skall jag göra detta:

• Engelska-läxor tills nästa vecka (så jag blir av med dem).
• Räkna matte så jag är på rätt stycke i boken på torsdag.
• Rensa ur garderoben.
• Gå en promenad i skogen.
• VILA.

Låter som en helt okej dag tycker jag! Får ju ta vara på "ledigheten" och göra något vettigt.

Ikväll är det mindre vettigt. Ligger i sängen och ser på "Territory" som måste vara en av världens sämsta filmer. Turister i Australien blir jagade av gigantisk krokodil och blir uppätna en efter en bla, bla, bla..

God natt!

Jag har märkt en sak med mig själv som har förändrats utan att jag faktiskt märkte det själv.

Tidigare har jag haft ett väldigt stort behov av att ha människor omkring mig, helst har jag vart omringad av människor hela tiden. Nu är det annorlunda. En timme kan jag uppskatta det, två också men när det blir för mycket drar jag mig undan och slutar prata.

Jag klarar inte längre av att socialisera mig för länge. Till slut blir jag arg och ledsen och vill att alla skall gå. Undrar om detta är den jag är nu, eller om det bara är en fas?

/C.

På nätterna är allt annorlunda. Då är ingenting bestämt. Ibland skiner solen och vi är lyckliga. Ibland hatar du mig mer än någon annan. Ibland gör vi något alldagligt, ibland något spektakulärt.

Det ända som är sig likt är att det alltid är du och jag.

Är du min Mr Big?

Försök aldrig att vinna någon som

har valt att förlora dig.

En tanke bara som ny i en stor stad:

Hur fasen (ursäkta mitt språk) "skaffar" man sig kompisar som vuxen?

När man var liten var det så himla enkelt. Det ända man behövde göra var att traska iväg till skolan och vips så hade man tio nya kompisar. Riktigt så enkelt är det inte riktigt idag..

Antingen så träffar man nya vänner genom gamla, vilket inte är helt enkelt när man helt enkelt inte har några eller så går man på krogen (vilket man ju inte kan göra solo direkt)..

Som tur är börjar jag plugga på måndag och förhoppningsvis så finns det några trevliga människor där. I really hope so, för detta börjar bli tråkigt!

Oh dear god, thank you for those happy times. <3

Igår fick jag höra om en otroligt rolig och smart idé som en tjejkompis till en nära väninna har kommit på och nu måste jag såklart dela den med dem som läser denna lilla dagbok!

I sin kalender väljer denna smarta tjej slumpvis ut ett antal dagar där hon skriver in olika budskap som till exempel: "Idag skall jag vara snygg", "Idag skall jag vara glad", "Idag kan ingen göra mig ledsen" och så vidare. Har ni hört något smartare för självkänslan eller? Det har inte jag!

Får man höra om en så här smart egoboost så måste man ju bara testa och min första dag får bli i morgon då jag ju faktiskt har ett möte att gå på (och förmodligen en telefonintervju) och morgondagens tema blir "Idag är jag snygg". Kan bli bra ;)

/C.

Efter att ha gått arbetslös i ett par månader så börjar jag bli galen på att inte ha något inplanerat om dagarna! Tack och lov så blir denna vecka lite annorlunda. Ikväll skall jag och min så kallade "styvmor" (vi kom på det idag och gud vad kul det låter) gå på ett så kallat sminkparty! Det blir nog trevligt. Märket heter Mary K och är så himla bra, har gjort en ansiktsbehandling med deras produkter förut och dom är verkligen jättebra. Dyra dock!

På tisdag och torsdag har jag möten med skolan som ju börjar snart.
Skall bli så himla spännande! Saknar att sitta i skolbänken, det är verkligen min grej!

När alla mina vänner tyckte att det var värdelöst att sommarloven var slut så klappade jag i händerna, jag har alltid gillat skolan! Dock är jag lite nervös, det här är andra gången jag tar tag i att plugga upp mina betyg och nu känns det som att det är sista chansen.. Så heja mig!

Nej, nu skall jag klä på mig lite och gå ut i friska luften en stund.

Kaffe hjälper inte mot min trötthet idag verkar det som..

/C.

Även om jag aldrig kommer att få chansen att få säga detta till dig så vill jag på något sätt att du skall veta. Jag vill att du skall veta hur stor del du fortfarande har i mitt liv. Att jag tänker på dig varje kväll innan jag somnar. Att jag fortfarande kan höra ditt skratt i mitt huvud och att du ofta finns med i mina drömmar. I drömmarna är du inte arg, utan allt är som förut. Vi är vänner där.

Även om jag aldrig kommer att få chansen att få säga detta till dig så vill jag att du skall veta att jag önskar mest i världen att vårat kapitel inte skall vara slut än. Att vi snart kan vara vänner igen. Att det inte är för sent.

Även om jag aldrig kommer att få chansen att få säga detta till dig så vill jag att du skall veta att jag aldrig har haft en vän som du och att jag hoppas att du ser det här.

/C.

Jag har länge trott att det har varit frånvaron av mannen det nyligen tog slut med som har gjort mig ledsen. Att jag har sörjt att jag inte får leva med honom längre, sova med honom längre, skratta med honom längre, älska med honom längre, men så är det nog inte..

Missförstå mig inte, mannen det nyligen tog slut med är något av det vackraste jag någonsin sett och helt klart den med det största hjärtat jag någonsin har känt. Missförstå mig inte, han har gjort mig otroligt lycklig och det gör fortfarande ont när jag minns hur vacker han är och hur stort hans hjärta är. Det gör fortfarande ont när jag jag minns hur det är att leva med honom, sova med honom, skratta med honom och älska med honom.

Jag saknar honom, men det som egentligen gör mig ledsen är att mitt liv blivit så annorlunda.

Att omständigheter gjort att jag var tvungen att flytta (igen).

Att jag nu är tvungen att skaffa mig en ny sysselsättning, nya vänner och framför allt:

ett nytt hem. Om det är något jag sörjer när det gäller mannen det nyss tog slut med så är det att jag i samma veva som jag förlorade honom också förlorade mitt hem. Han var hemma.

jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett vad
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
dem ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nått
och jag ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad dem tänker; "är hon sådär jämnt?"


och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

Gå upp, klä på sig, inte äta frukost, se på tv en stund, kolla mailen, äta lunch, fundera på att gå ut, prata i telefon, ringa några samtal, faktiskt gå ut, läsa några sidor ur en bra bok, göra korsord, tänka "gud vad tråkigt det här är" en miljon gånger, kolla mailen, se en stund på tv, äta middag och till slut sova. Så ser min vardag ut just nu och satan så tråkigt det är.

Ber till gud att det skall ändras snart, att jobbintervjun imorgon går superbra och att jag äntligen kan få lite rutin. Ha roligt igen. Skratta. Ja ni vet, leva.

En tanke, eller snarare en undran, som nyss slog mig är hur lång tid det tar från att man går från att vara separerad till singel? Finns det någon tidsram som bestämmer vilket fack man skall placeras i?

Ända sedan barnsben har vi fått höra att "vi kan bli vad vi vill" och "vi klarar vad som helst". Uppmuntrande ord kan man tycka, men finns det inte också lite press i dem?

Som ung vuxen är det "meningen" att man skall resa runt jorden, ha fantastiska vänner, ha en perfekt bostad, hitta mannen i sitt liv, skaffa sig en bra utbildning som betalar bra och tillslut gifta sig och få barn. Det sistnämnda får dock inte hända för tidigt, då är man ju en "ansvarslös person utan mål".

Alla dessa "borden" och "måsten" gör mig spyfärdig.

Vad gör vi om vi inte vill resa, inte vet vad vi vill utbilda oss till (om vi ens vill utbilda oss?), inte hittat den perfekta lägenheten och inte funnit den rätte?

Är vi då oseriösa unga vuxna utan ambitioner och utan drömmar?

Mina funderingar leder till slut fram till detta:

Måste man vid 20 års ålder veta vad man vill ha ut av livet?

Och ännu värre: Måste vi veta vad vi vill just NU?

En tanke bara.

/C.