Igår stod jag utanför pendeltågsstationen i Spånga och väntade på en vän.
Jag stod på en bro som gick över spåren och trots att det var kväll så såg jag ganska långt därifrån.
Lamporna sken och månen likaså.
Det vanligtvis så irriterande ljudet av ett inkommande tåg lät just då ganska lugnt och behagligt.

Igår stod jag utanför pendeltågsstationen i Spånga och väntade på en vän och för första gången
kände jag kärlek till Stockholm.
För första gången kände jag att jag var hemma.

Tack Stockholm, för att du låter mig ha en kärleksrelation med dig.
Jag hoppas att den blir en långvarig sådan.