På senaste har jag blivit rädd för att känna efter.

"Allt går ju så bra och jag har ju verkligen kommit igång" tänker jag och då "borde jag ju inte tänka tillbaka på sådant som gör ont eller känns jobbigt". Dock får jag för mig att det är lika bra att slåss med känslorna när dom kommer, annars kanske det biter mig där bak när jag minst anar det.

Det finns många saker jag saknar och just nu vill jag inget annat än att vara kvar i Stockholm och ha tillbaka mitt liv som jag hade där. Jag saknar vännerna, gatorna, tjejkvällarna med B, alla tusen koppar kaffe med nyss nämnda. Fina stunder, mysiga kvällar, några partier biljard och familjemiddagar med onämnbar.

Nu när jag saknar allt detta så känns det som att det finns saker som borde ha hanterats annorlunda, situationer som borde ha lösts på andra sätt.

Jag saknar det, jag saknar oss, jag saknar er. <3

Stockholm, du är vacker.