Det är torsdag. Jag vaknar och sträcker mig som vanligt efter min smartphone. Jag kollar facebook, mailen och de viktigaste bloggarna. Hur det sedan kommer sig att jag scrollar upp och ner genom min kontaktlista vet jag inte. Men jag får lite av en chock när jag läser namn efter namn på människor som inte längre är en del av mitt liv. Som jag inte längre har någon sorts relation med. Jag suckar. 

År av vänner, fiender, hälsa och ohälsa rullar snabbt och bestämt förbi och jag kan inte göra annat än titta på.

Vad hände egentligen? När sprang tiden iväg och vad gjorde jag under tiden?
Hur kunde vänner (och bästa vänner) bli som om de aldrig hade träffats?

Samtidigt som jag älskar vart livet och vart tiden har tagit mig så tycker jag också att det är sorgligt.

Speciellt dom dagarna då det är svårare att se ljuset än andra.

Jag låser knapplåset, läger ifrån mig telefonen och hör dörrklockan ringa.
Mannen är hemma och mina funderingar får vänta.