Nu var det visst ett tag sen! Jag tvivlar på att någon lider av det, men om det nu är så det ligger till så kommer här ett par rader!

Idag vill jag skriva om resan från att bli förälskad och bli kär till att vardagen (vare sig man vill det eller ej) tränger sig in i relationen. Den tiden har nu kommit för mig och mitt hjärta. Tiden då vi inte alltid har tid att ses när vi vill utan måste anpassa oss efter allt runt omkring så som jobb, skola osv.

Jag trodde tidigare att det skulle bli fruktansvärt men trots att vi ses lite mindre och risken att han sover när jag kommer hem från jobb är stor så är jag lyckligare än någonsin.
Hjärtat går upp vid femsnåret på morgonen så det blir inte någon direkt kvalitetstid dom dagar jag jobbar sent men bara att veta att han har legat intill mig i sängen under natten tröstar mig massor.

Igårkväll när jag kröp ner i sängen vid elvatiden hade min fina älskling redan sovit några timmar. Allt bara för att kunna vakna när jag kom och kunna "somna" med mig. Hur fint är inte det? Åh, vilken lycka jag känner.
Kristoffer, mitt glädjeämne, tack för att du gör min vardag så fin!